”Alls intet ont har jag gjort” – om häxfebern i Västerbottens kustland 1675–1676

Det var påsk anno 1675, uppståndelsens och glädjens högtid. Det var i början av april och våren stod för dörren. Men i Lövånger socken fanns en oro i luften. Kyrkoherden Per Steccenius och kaplanen Olof Salinus kallade häradsrättens tolvmän och sockenstämmans sexmän till möte i kyrkans sakristia om ett allvarligt ärende. Det ryktades nämligen bland traktens barn att de blivit förda av trollpackor till den onde i Blåkulla. Vad skulle man göra? Från Ångermanland, sa någon, hade det kommit barn som kunde peka ut trollkärringar och det hade varit till stor hjälp där. Skulle man inte kunna göra detsamma här i Lövånger? Så blev det. Barnen placerades utanför kyrkan på båda sidor om gången där människorna strömmade in för att fira påskgudstjänst. Barnen pekade ut än den ena och än den andra kvinnan; att de var trollpackor kunde man se på märken som de hade i pannan. Tolvmännen stod vid sidan av och lyssnade och de utpekade kvinnorna uteslöts omedelbart från nattvarden i väntan på rannsakning.

Djävulens mänskliga verktyg

Att häxor fanns överallt hade redan visat sig. I Älvdalen hade stora rannsakningar ägt rum och många häxor hade fått sitt straff. Först hade de halshuggits och sedan bränts på bål. Torsåker hade varit särskilt drabbat av häxväsendet. På en enda dag hade 71 personer avrättats för trolldom och nästan alla var kvinnor – var femte kvinna i Torsåker. Satans stora angrepp hade börjat, och det blev bara värre. Så nog visste man att häxor fanns. De lärde visste det också. Det fanns en stor lärdom om saken – demonologi – som i sanna texter bevisade existensen av djävulen och hans mänskliga verktyg, häxorna.

Samma vår kom anklagelser mot två kvinnor i trakten kring Skellefteå. Lisbetta i Gärdsmark, länsman Lars Olofssons tolvåriga dotter, anklagade Elsa i granngården för att ha fört henne till Blåkulla. Länsman Lars och hans hustru var slagna av fasa. De vakade över sin dotter natt efter natt och försökte besvärja det onda med sång, bön och levande ljus. Flickan kastade sig av och an, men tycktes ändå sova och låg kvar i sin säng hela natten. När hon vaknade kunde hon ändå berätta att hon blivit förd. Inget tycktes hjälpa mot den ondes konster. Allvarliga anklagelser riktades också mot en annan Elsa. Det var den femtonårige Abraham, son till länsman Olof Carlsson i Bureå som vittnade om hur han förts till Blåkulla och vad som hänt där. Att både Lisbetta och Abraham var barn till länsmän hade nog betydelse för att det hela så snabbt blev ett ärende i tinget.

Hade stått brud i Blåkulla

Inför sommartinget i början av juli månad berättade Lisbetta att Elsa fört både henne, sina egna sju barn och flera andra till Blåkulla så länge hon mindes. Själv hade hon oftast färdats naken, ridande på människor eller djur som Elsa hade gnidit med smörja. Blåkulla var en stor gästabudsstuga, nästan som prästgården, vackert målad både utvändigt och invändigt. Den onde såg ut som en stor vit oxe och låg under bordet medan de andra dansade och åt den mat Elsa lagade till. Lisbetta hade själv stått brud i Blåkulla tre gånger, först med två troll och sedan med kyrkoherdens sjuklige son. Kvinnorna bolade med den onde under bordet och födde sedan missfoster som kokades till smörja. Abraham vittnade om att han minsann hade sett många välbekanta personer i Blåkulla. Alla hade ätit och druckit och Halt-Dordi hade spelat upp till dans på långspelet. Den onde hade vigt honom och flickan Kirstin. Efteråt hade han bolat med henne, fast inte riktigt så som andra giftasfolk gör. Det var förvisso fasansfulla anklagelser, men eftersom alla anklagade nekade bestämt och det inte fanns något som bekräftade det barnen berättat kunde inte tinget gå vidare med saken. Barnens upplevelser avfärdades som fantasier, rent av ”Satans illusioner”. Men det skulle komma en fortsättning.

Efter händelserna vid påsk hade panik utbrutit i Lövånger socken. På våren inkom en skrivelse till tinget där allmogen begärde att domaren skulle ta itu med det förfärliga häxväsendet som florerade i bygden, för att skydda deras barn och boskap. Sju kvinnor rannsakades sålunda för trolldom. Värst utsatt var nog legopigan Sigrid Larsdotter, som anklagades för ”att hafva fört sin husbondes lilla dotter till Blåkulla”. Sigrid blev ”privatim examinerad” av kaplanen Salinus och sin husbonde, regementsskrivaren Olof Svensson. De två herrarna fick henne att bekänna att hon i sin ungdom blivit förförd av satan. När hon så fördes inför rätten tog hon tillbaka sin bekännelse, men hon föll till föga igen. Sigrid var nervös, vag och förvirrad. Jo, kanske hade hon haft en pakt med satan, men i tron att han varit hennes Gud. Frågan var dock om man verkligen kunde tro på det hon sa. Var hon alls vid fullt förstånd? Rätten beslutade att skjuta upp rannsakningen till nästa ting. Till dess skulle Sigrid hållas i fängsligt förvar och förhöras av prästerna enskilt – ”in privatim”.

Nya anklagelser kom från barnen och fler kvinnor förhördes. Likheterna mellan barnens berättelser tydde på att de kände till det som barn i andra byar berättat. Någon vardagskontakt mellan barnen torde knappas ha förekommit. Det var för långt mellan byarna och delar av Lövånger socken var ännu väglöst land. Men det fanns ändå tillfällen. Man förväntades gå regelbundet i kyrkan och då fanns möjlighet att övernatta i någon av de små stugorna i kyrkstaden. Här kunde man också bo när det var ting eller marknad. Kanske var det om kvällarna i kyrkbyn som barnens berättelser tog form och delades.

Veckorna gick. De anklagade kvinnorna förhördes om och om igen av de nitiska prästerna. Nya anklagelser kom, och fler kvinnor släpades till prästgården. Så inleddes hösttinget. Sigrid var lika skärrad som förra gången, och lämnade lika förvirrade uppgifter. Hon tog tillbaka, bekände på nytt, tog tillbaka och bekände på nytt … Hennes färd till Blåkulla hade varit som en dröm, sa hon, och alltsammans hade hon lärt sig av Knabb-Rådgerd. Knabb-Rådgerd hade nyligen utpekats av flera barn och hon hade också bekänt under förhören.

Ondskan spred sig i Skellefteå, Lövånger, Bygdeå och Umeå

Sissla Andersdotter hade utpekats av flera barn. Hon bekände själv att hon blivit förd till Blåkulla sedan hon var liten och hade gruvliga saker att berätta om hur det gick till där. Satan låg i en säng och bolade med trollkonorna, och ungarna som föddes efter en månad kokades till smörja. Hon hade själv legat med gubben i sängen. Samlag med den onde! Rättens ledamöter måste ha ryst av fasa. Men hur hade det känts? ”Det gjorde varken ondt eller gått”, svarade Sissla. Och förresten var hon inte ensam där. Den gamla Philpus Malin hade hon sett, ridande på prästen Salinus själv. Och Malin bekände. Ja, hon hade fört prästens lilla Karin, och det hade hon lärt sig av Knabb-Rådgerd. Även hon legat med den onde, men till skillnad från Sissla tyckte hon att det hade ”gjort gott”. Sissla och Malin bekände alltså, men gick samtidigt till motattack. Båda hade nämligen sett två av nämndens ledamöter i Blåkulla. Malin kunde dessutom berätta att den ene varit där tillsammans med sin dotter och den andre med sin hustru. Men sådana beskyllningar om högt ansett folk kunde tinget inte ta på allvar.

Knabb-Rådgerd påstods ha lärt upp andra kvinnor och förhördes i prästgården medan tinget pågick. Till en början nekade hon till anklagelserna men medgav att hon vid två tillfällen hade drömt att hon varit gift med ”en led och stor man”. Man varnade henne skarpt. Att inte bekänna svåra synder inför Gud skulle få gruvliga konsekvenser för hennes själ. Rådgerd våndades. Hade ändå Philpus Malin rätt? Så föll hon till föga.

Kanske var det så som Malin sa, grät hon, men ”alls intet ont har jag gjort”.

Så spred sig ondskan. I Skellefteå, Lövånger, Bygdeå och Umeå – överallt härjade den fasansfulla trolldomen. Ungefär hälften av de anklagade hade erkänt, framför allt de gamla. Ett erkännande innebar full bevisning och en fällande dom. Andra hade inte erkänt – ännu. Man lämnade hela ärendet till Hovrätten – som skulle fatta det slutliga beslutet. Hovrätterna hade nyligen inrättats för att föra kronans talan och var den instans som kunde mildra eller fastställa dödsstraff. För att inte ligga ”kronan till onödig bekostnad” fick de anklagade vara hemma i väntan på beslutet …. och yxan.

Månaderna gick. Vintern, våren och sommaren passerade. I september var det dags för laga höstting i häradsrätten för Skellefteå–Burträsk, Lövånger, Bygdeå–Nysätra och Umeå socknar. Närvarande var landshövdingen Johan Graan, som där höll ett ”vidlyftigt och gudeligt tal till allmogen i varje socken”. Han hade utsetts av kungen till att leda den särskilda trolldomskommissionen för Norrland, men lyckades slippa uppdraget med hänvisning till sin höga ålder och betungande arbete. Graan var nämligen långt ifrån övertygad om att det som skedde i bygden var en fråga om trolldom och häxeri. Tvärtom talade han om inbillning, Satans lögner och ryktesspridning som gör att allmogen är beredd att på barns vittnesmål driva åldriga kvinnor i döden. Dessutom hade man fräckheten att påstå att häradsrätten och han själv inte gjorde sin plikt för att komma till rätta med trolldomsväsendet. Så vidtog rannsakningen i de olika tingen.

Anklagelserna blev allt yvigare

I Skellefteå höll länsmansbarnen Lisbetta och Abraham fast vid sina anklagelser. Elsa i Gärdsmark nekade lika ihärdigt som tidigare: ”Men aldrig kan jag bekänna det på mig, som jag vet mig intet vara skyldig gill. De måge nu göra utav mig, vad de vilja. Jag är Gud och överheten underkastad.” Allt fler barn kom med anklagelser. Den 10-årige tiggarpojken Erik Larsson hade blivit förd till Blåkulla av Sissla i Fällforsen och minsann sett flera av traktens kvinnor där. De anklagade slog ifrån sig. Erik var en skvallerpojke, sa man, som sprang omkring i gårdarna och tiggde. Om han inte fick det han ville ljög han på folk och fick till och med bygdens barn att tro på lögnerna. Men det var nu flera barn som sa sig ha blivit förda av den ena efter den andra av traktens kvinnor. Ingen av de anklagade bekände och rannsakningen avslutades. Man måste invänta hovrättens beslut.

Förhördes "in privatim"

Man kan lätt få uppfattningen att rannsakningen i trolldomsärenden kunde gå till hur som helst och att de anklagade var helt skyddslösa och dömda på förhand. Vid förhör ”in privatim” tycktes både det ena och det andra hända. Men riktigt så vad det dock inte. Det fanns ett regelverk att hålla sig till och även om det ibland överträddes av tinget accepterades inte att vem som helst gjorde vad som helst. Att kyrkoherdens hustru skulle ha varit med och pinat Knabb-Rådgerd ”in privatim” skulle inte ha godkänts av rätten. Om det nu hade bevisats vara så. I Umeå utspelade sig ett drama mellan den unga pigan Karin Larsdotter och tobaksinspektören Peder Hansson Rochman, ökänd bråkmakare och extrem häxhatare. Det hade ryktats att Karin hade fört Rochmans dotter till Blåkulla. Denne beslutade sig helt enkelt för att ”in privatim” förhöra flickan. Karin förhördes i tre dagar under hot och misshandel på Rochmans gård av Rochman själv med bistånd av kapellanen Peder Arctædius och stadspredikanten Seger Nenzelius. Efter två dagar förstärktes sällskapet av ytterligare en person, en soldat som själv anmälde sitt intresse. Förhören var råa och hade vissa sexuella drag, som att hennes överdel revs sönder och en kniv hölls mot hennes blottade bröst. Men det gick inte som Rochman tänkt sig. Väl hemma anmälde Karin händelsen till borgmästaren, som förde det hela vidare till landshövding Johan Graan. Graan beslutade att gå till botten med det hela. Rochmans tilltag befanns vara klart olagligt och han dömdes till dryga böter.

Men jakten på häxor fortsatte också i Umeå. Under sensommaren och hösten 1676 kom en lång rad barn med trolldomsanklagelser mot ett tiotal kvinnor – gamla och unga, pigor och hustrur och dessutom en tiggerska. En av de anklagade var Gölu Jonsdotter. Hon berättade att en man i lång kappa hade kommit till henne om natten, och att han såg rakt ut som kaplanen Per Arctædius. Men trolldom eller Blåkullafärder hade hon då aldrig befattat sig med! Pressen på de anklagade var oerhörd. Gölu försökte dränka sig i brunnen, men blev uppdragen efter att en liten pojke hämtat hjälp. Tre av de anklagade kvinnorna bekände, men det var inte lätt för rätten att förhålla sig till deras bekännelser. De hade varit i Blåkulla och de hade bolat med Djävulen, men det hade faktiskt bara skett i sömnen, i drömmen. Det hela lämnades till Hovrätten.