Samiska årstider

Tjakttjadálvvie, höstvinter

Vandrandets årstid. Solen vandrar i väg, försätter oss tystnad och väntan. Renarna skiljs till mindre hjordar, varsamt vandrar de till vinterbetena, marken är känslig och med försiktighet bör vi träda på henne. Hon sover under det gnistrande snötäcket, norrskenet, ljuset från deras ögon som lämnat oss betraktar oss, stjärnorna samlas i klara mönster så att vi finner vägen tillbaka, till det nya året som kommer.

Dálvvie, vinter

Vårdandets årstid. Jorden och marken vårdas av det tjocka snötäcket, under miljontals gnistrande snökristaller vilar hon, tar sig an det sköra betet som långsamt minskar. Den karga vintern vårdar renen med sin stränghet, genom långsamma rörelser rör sig renen, för överlevandets skull. Klövarna gräver sig ned i nästan metertjockt snölager för att komma åt laven. Den omhändertagande vintern ser varje dag till att överlevandet fortgår. Endast den lurvige vilar i sitt ide, den som ända från skapelsens begynnelse välsignats med en lång vila, under den svåraste av årstiderna. Solen har vandrat tillbaka till det nordliga himlavalvet, skänker sitt hoppfulla ljus och vårdande strålar och snökristallerna gnistrar av tacksamhet.

Gijrradálvvie, vårvinter

Uppvaknandets tid. Dagarna tänjs med ett ripsteg om dagen, väcker till liv, istapparna droppar, brister i glädjetårar, uppvaknandet framkallar rörelse, de väntande renvajorna som bär det nya livet inom sig, blickar mot nordväst, medan jordens längtan till uppvaknandet föser undan snötäcket. Renvajorna vet, snart är det dags att återvända till samma barfläckar som tagit emot hennes kalvar år efter år.

Gijrra, vår

Återvändandets årstid. Nu är dagarna och nätterna ljusa, ett bedövande dån släpper isarna, de levande vattendragen kittlar marken, lockar grönskan att återvända. Miessemánnu är ordet för maj, kalvmånaden, de är då de tar sina första stapplande steg. Till de trygga bekanta barfläckarna på fjällsluttningar återvänder de år efter år, till samma bekanta marker. Kalvarna samlar kraft, samlar mod för livsvandringen.

Gijrragiessie, vårsommar

Växandets årstid. Försommaren, försiktigt klär sig jorden i grönska, smyckar sig med färger från växtligheten. Aktsamt och trevande sträcker hon sig i den varma luften, grödan växer sig starkare. Trädens löv blir modigare låter sig lekas av vinden. Myggen driver renhjordarna till fjällens glaciärer. Vi förbereder oss att flytta till fjällen, där kalvarna fått vara, fått växa i sin trygga renhjord.

Giessie, sommar

Kontemplationens årstid. Den korta men dock ljusa sommaren håller människorna och renarna vakna. Kalvarna ska märkas, renarna får äntligen ta del av jordens grödor, de ska äta sig starka för att överleva, de ska snart pryda sig med den vackra, sträva höstpälsen, renhornen växer, vi betraktar hur renens hållning tilltar.

Tjakttjagiessie, höstsommar

Skördandets årstid. Ljuset, värmen, solen, regnet har lockat fram det främsta från jordens skafferi. Rentjurarna är ståtliga, de gör sig klara för brunsten. Jorden tar fram gåvor, bär, örter, svamp, till oss levande. Vi jagar. Vi samlar in det allra sista från givmildheten, jorden börjar nu avkläda sig.

Tjakttja, höst

Drivkraftens årstid. Frosten gör sig närvarande, greppar jorden, det gulnade gräset lägger sig på marken likt grått hår. Året som gått har gjort jorden äldre. Tiden driver jorden till vila, hon gör sig redo för den lilla döden. Mörkertiden, skábma närmar sig, berättelser om livets gåtfullhet hjälper oss genom mörkertiden.